Den här boken köpte jag åt min brorson för några månader sedan. I dagsläget är den så välläst att en hel del halva eller hela sidor fattas. Enligt föräldrarna är den i daglig användning och ligger alltid framme på soffbordet. Brorsonen är snart två år och mycket förtjust i traktorer. Sidorna är av vanligt papper och därför kanske inte speciellt anpassade för en 1-2 åring -- men vad är bättre -- en bok som man aldrig får röra eller en bok som verkligen används och är till daglig glädje?!

Boken består av stora fina färgbilder och text om de olika traktorerna. Jag rekommenderar den varmt för alla traktor-barn! Den finns till försäljning på Ad Libris och går säkert också att hitta i olika bokhandlar.

Hej igen!

Fastän det varit tyst o tomt här på bokbloggen ett tag så betyder det inte att jag slutat läsa böcker! Inte en dag utan en rad, som Topelius skriver (fastän han syftar på skrivande), läser varje dag, men har något svårare att hitta lagom långa stunder för skrivande. Ska i alla fall försöka uppdatera info om vad som funnits på mitt nattduksbord den senaste tiden.

Köpte en pocketbok helt på-må-få i lokala Herlers Bokhandel för en tid sedan. Det råkade bli Niceville -- tre kvinnor, två världar, en historia,  skriven av Kathryn Stockett. Den handlar om Skeeter som efter studier återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi. Hon drömmer om en karriär som journalist eller författare och börjar nästan av en slump att skriva om de svarta kvinnornas situation som hemhjälpare i de vita hemmen. Allvar och humor samsas i boken och man kan ana något av rasdiskrimineringens verklighet.  Har vi Skeeters mod att lyfta upp orättvisor i samhället? Anser vi fullt ut att alla människor har samma värde?  En tid efter att jag läst boken upptäckte jag att det också gjorts en film utgående från boken och råkade hitta den i en butikshylla. Filmen heter The Help.

Sedan blev det dags för en trip till Shanghai och Kina i och med boken Äta vägens ris av Karin Tötterman. Eftersom jag gärna läser om andra kulturer och länder fanns den här boken i mitt bokreapaket från Herlers Bokhandel. Dock måste jag erkänna att jag nästan fick kämpa mig igenom åtminstone en tredjedel av boken innan jag hittade någon röd tråd i innehållet. Den kändes enbart som en sorts biprodukt av något annat, av den ”riktiga” boken om Shanghai. Boken består av Karins samtal med nio taxichaufförer i Shanghai. Men vad kan egentligen vara viktigare än att låta den vanliga människan i en storstad komma till tals?! Läsaren får en inblick i det hårda arbetarlivet i Shanghai. En taxichaufför betalar en hög dagsavgift åt det bolag han kör åt. Han/ev. hon jobbar ofta nästan ett dygn i sträck, sover några timmar och börjar om igen för att eventuellt hinna köra så många kunder att det blir lite lön för egen del också. Man kan ana något av hopplösheten i ekorrhjulet, möjligheten till ett annat liv är så gott som obefintligt. Staden förändras hela tiden men taxichaufförens tillvaro är densamma.

Nu senast har jag sträckläst två böcker av Tomas Sjödin. Jag har hört namnet många gånger men inte läst någon av hans böcker. När jag nämnde författarens namn åt Margit vid stadsbiblioteket letade hon genast fram När träden avlövas åt mig. Efter de här två första böckerna vet jag att jag kommer att leta rätt på alla de andra också. De jag har läst är När träden avlövas ser man längre från vårt kök (1996) och Reservkraft (2001). Tomas Sjödin är från början pastor med hemvist i en pingstförsamling, men numera i första hand föreläsare och författare. Böckerna handlar kort och gott om två huvudsaker: livet i en familj med två gravt handikappade barn (och ett friskt) och om hur relationen till Gud ter sig i en sådan situation.

Sjödin skriver personligt och nära utan att be om medlidande. Hans sätt att beskriva kommunikationen och relationen till Gud i en hopplös situation tror jag många kan känna igen sig i. När svår sjukdom och död gör livet så svart att det enda man kan göra är att bokstavligen ropa på Gud -- och man varken ser eller hör något svar. Eländet fortsätter dag ut och dag in. Några saker fastnar i minnet från Reservkraft. Sjödin skriver om Tron, hoppet och kärleken. ”När man inte orkar tro kanske man kan hoppas och när man inte ens orkar hoppas så får man fortsätta älska -- och det är det största -- större än både tro och hopp. Och så länge vi fortsätter älska så segrar det goda över det onda. Mening över mening.” Vi säger ofta att det sista som överger en människa är hoppet, men nej, så är det inte. Ännu när man tvingas inse att hoppet är ute så kvarstår kärleken. I boken skriver Sjödin också en hel del om meningen med livet, finns det verkligen en mening i att ett barn ska lida så fruktansvärt? Han skriver också om bönen och de knäppta händernas makt. När bönen förvandlas till endast ordet Suck!  Ett avsnitt i boken tar också upp beröringens kraft och betydelse. Jag tilltalas av Tomas Sjödins sätt att skriva. Han ger läsaren en inblick i familjens liv och vardag och han gör inget för att försköna sin relation till Gud. Han vågar erkänna att han är arg och besviken på Gud som inte besvarar deras böner och inte lindrar pojkarnas lidande. Han beskriver hur han ropar till Gud men inte hör något svar.

Efter Sjödin så reser jag vidare i bokvärlden till Irak och en kvinna i Saddam Husseins fängelse.Mera om det senare.

Glad Påsk alla bokmalar!

Morgon i Jenin skriven av Susan Abulhawa (f. 1967) utkom på svenska år 2010. Originalets titel är Mornings in Jenin och översättningen till svenska är gjord av Niclas Nilsson.

Boken följer fyra generationer och tar avstamp redan år 1940 i den idylliska byn Ein Hod, sydost om Haifa i Palestina. Läsaren kommer genast in i vardagslivet i byn. Familjerna som börjar dagen i bön, oliverna som ska skördas, respekten för de äldre generationerna, värmen i familjerelationerna. Kort sagt livet som går sin gilla gång, som det alltid gjort i byn.

Efter andra världskriget började judar strömma till Palestina. I maj 1948 lämnar britterna landet och de judiska flyktingarna utropar en judisk stat och byter namn på landet från Palestina till Israel.

I boken skildras sedan den kaotiska dag när bomberna faller över byn och när de israeliska soldaterna kommer inmarscherande för att brutalt se till att alla körs iväg från sina hem. I massgravar grävda av byborna begravs syskon, föräldrar, vänner. Den som ifrågasätter soldaternas order tystas effektivt och kallt med en kula i pannan.

Läsningen av Morgon i Jenin gör stundvis ont. Skildringen av flyktingars uppbrott från sina hem och en trygg, invand tillvaro berör.

”En röst bröt in i min fantasi på bruten arabiska. -- Stopp!
En soldat! Jag höjde min vädjande blick mot solen, men dess likgiltiga och strålande leende förblindade mig bara med svarta fläckar när jag greps på förbjudet område. Först kom en, sedan kastade sig ytterligare två soldater över mig som hyenor, och jag skälvde av skräck. De ställde ett oändligt antal frågor och skickade högen av identifikationsdokument mellan sig. En av soldaterna vek omsorgsfullt ihop pappren igen och gav mig dem artigt, medlidsamt, tillbaka. -- Gå hem, sa han.
Jag litade inte på dem och lade ett rejält avstånd mellan dem och mig med tveksamma, misstänksamma steg, tills en primitiv instinkt i mina vacklande ben släppte loss en spurt hemåt. Medan jag sprang kändes det som om ett vinande satte mitt öra i brand när något fruktansvärt passerade bara någon centimeter från mitt huvud.  Sedan fick jag kramp i magen. // Jag hade blivit skjuten.”

Förutom krig och  flyktingläger handlar boken också om sökande efter kärlek och längtan både tillbaka till  det som var och framåt till en bättre framtid.

Jag kan konstatera att boken gav mig en ökad insikt i problematiken Palestina-Israel och också en liten, liten inblick i den tankevärld som kan finnas hos den som förlorat allt på det mest brutala sätt. När fienden framför dina ögon skändat och mördat alla dem som står dig närmast, när du genom misshandel och tortyr blivit fråntagen all mänsklig värdighet, när inget, absolut inget och ingen finns kvar. Kanske både du och jag i det läget inte heller längre bryr oss om fastän vi själva sprängs i bitar? Kanske tankar på hämnd är det enda som finns kvar?

Bokens berättare är flickan/kvinnan Amal som föds i flyktinglägret, blir föräldralös och  får möjligheten att studera i USA. Hon återvänder till hemlandet och hittar sitt livs kärlek, flyr åter till USA för att slutligen tillsammans med sin dotter återvända till Jenin år 2002.

Jag kan i det här fallet inte önska -- Sköna lässtunder! men nog -- Nödvändiga lässtunder! Vi som vistas hela livet i en trygg verklighet kan aldrig helt förstå någon som tvingas fly från allt. Det minsta vi kan göra är att försöka förstå och i den strävan är böcker ett bra verktyg.

(Om du köper boken som pocket så kontrollera siduppslaget som börjar med sid 320,  i min bok fattas hela trettio sidor! där. Följande sida har nummer 353. Trots det här går det att läsa vidare -- men visst undrar jag varför sidorna fattas -- och jag hoppas få läsa de trettio sidorna i en annan bok så småningom.)

Jag fick  en bok i julklapp. Det var diktboken  SAMTIDIGT, skriven av författaren Wawa Stürmer. Den fick följa med i handväskan när jag och familjen åkte med tåg till huvudstaden i mellandagarna. Nånstans efter Seinäjoki så kom jag att tänka på boken och fiskade upp den ur väskan. Jag hade tänkt läsa några dikter för att återkomma till boken flera gånger under de kommande dagarna. Så blev det inte -- jag läste ut den inom en timme, för att sedan gå tillbaka och läsa om vissa sidor.

Vad jag kan komma ihåg är det första gången jag sträckläst en diktbok. Jag vet inte riktigt varför, men jag har alltid känt en speciell vördnad inför poesi. Det är min starka övertygelse att man inte ska hasta igenom dikter. Poesi ska behandlas värdigt och läsas med eftertanke. Jag vet att det inte alltid är så -- men jag vill tro, att poesiförfattaren lagt ner mycket tid och eftertanke bakom varje ord och mening. Därför är det min plikt som läsare att med samma noggrannhet läsa och smaka på dikten. Men inte blev Wawa Stürmers bok sämre av att jag läste igenom den på en dryg timme. Det som hände var att istället för att reflektera över enskilda dikter så framträdde en helhetsbild. Det är nästan så att jag rekommenderar att du läser SAMTIDIGT på det sättet.

Boken tar upp en del eviga frågeställningar som de flesta har eller får; hur länge kommer någon att minnas oss när vi är borta? tidens gång och förändringar, små och stora, som sker varje dag. Wawa förankrar tankarna till Jakobstad och lyfter också fram små fragment av lokalhistoria i dikterna. Havet är ständigt närvarande i boken.  Dikterna med tema havet talar  ett språk som jag som ”havsbarn” känner igen.

”Vid vattenbrynet
blir oro och sorg mera fattbara
en glädje mer tillåten.
Elementen möts, jorden, vattnet, vinden.
Elden som är inne i dig.
Och horisonten
som egentligen inte finns.
Dit längtan går.”

Det tredje kapitlet i boken heter namn berövade sin människa. Den första dikten i det avsnittet sammanfattar på ett fint sätt samtliga på samma tema.

”Människorna
som gått genom staden och vidare.
Hur länge minns någon dem.
Mannaminne. Ett fjät.

Långfinne. Stella Holm. Hilda Bro. Rosa och Paul.
Namn. Berövade sin människa. Genomskinliga namn.
Tunnare för vart år. Virvlar ännu en tid.

Vinden går i cembratallen planterad
när gården var ny. Hur många
årvarv med kådiga kottar
ska den grönska innan sista stormen
välter rötterna uppåt.
Ska bränderna ta den eller en motorsåg
stjälpa trädet tvärs över gatan.
Medan nötskrikorna skriar mot himlen i förfäran.

Framtiden kan vi berätta sagor om
samtidigt veta att så blir det inte.
Alla ropar på sagor
men ingen hinner lyssna.”

Wava Stürmer är född år 1929 i f.d. belgiska Kongo, idag Zaire. Som liten flyttade hon och hennes mamma till Jakobstad, pappan långpendlade mellan Jakobstad och Zaire. Hon har skrivit romaner, barnböcker, sångtexter, diktsamlingar, läroböcker, hörspel och texter för radio och teater. Hon debuterade som författare 1955 med diktsamlingen ”Bevingad vardag”. Boken SAMTIDIGT  har getts ut på förlaget Scriptum år 2011 och det vackra omslaget (som i alla fall för mig ser ut som vassblad) är gjort av Metha Skog.
Det var också Wawa som skrev texten till den kända feministiska kampsången ”Vi är många, vi är hälften…”

Några små ord som avslut på en av dikterna stannar i mitt minne: … ”Tid finns inte. Finns aldrig. Tid är”

Den sista dikten tror jag vi kommer att läsa i tidningar då och då framöver. I de några korta raderna skildras så vackert steget från stormiga  livet till evigheten.

”I viken din båt.
Efter stormen vaggad
av dyningar.
Fågeln befriad
sträcker mot horisonten.”

Jag har nu länge haft en bok på mitt nattduksbord som jag prövat att läsa i nån kväll då och då. Det har hittills alltid slutat på samma sätt -- jag somnar. Nu har jag i det närmaste gett upp och konstaterat att det nog inte är meningen att jag ska läsa den här boken , inte just nu i alla fall. Boken är kultklassikern Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams som utkom redan 1979. Det är en tjock pocketupplaga på 880 (!) sidor innehållande alla fem delarna. Kanske är det årstiden och mörkret, kanske är det på grund av de pyttesmå bokstäverna, kanske är det science-ficton genrén, kanske är det helt enkelt handlingen, men vid sid 63 är det helt stopp. På ett konstigt sätt tror jag ändå att den är läsvärd, så många människor världen över kan ju inte alla ha fel?! Kanske jag borde börja med filmen i det här fallet? Slå gärna mitt rekord på 63 sidor om du inte ännu läst boken. Jag ska göra ett nytt försök till sommaren…

Jag har nyligen läst två böcker av Anna-Lena Laurén De är inte kloka, de där ryssarna och Sedan jag kom till Moskva. Den första utkom år 2008 och den andra 2010.  År 2009 utkom Laurén också med boken I bergen finns inga herrar. Laurén är född 1976 i Pargas och bodde i Moskva under åren 2006-2010 när hon arbetade som Yles korrespondent och Göteborgs-Postens medarbetare och också skrev kolumner för bl.a. Hufvudstadsbladet. I boken De är inte kloka, de där ryssarna skriver Laurén om det ryska samhället, kulturen och mentaliteten i 16 korta kapitel. Hon skriver till exempel om betydelsen av pengar i Ryssland, om korruptionen, om både den ryske mannen  och den ryska kvinnan, om den ryska kollektivismen.

Fastän kapitlen är rätt korta och bara skrapar lite på ytan av allt det som är Ryssland, så ger de en känsla av att Laurén faktiskt vill vara en del av det ryska samhället under sin tid i Moskva, hon är inte bara en betraktare och absolut ingen besserwisser som framhäver den egna kulturens förträfflighet.

Utdrag ur kapitlet Om den ryske mannen:
”Ryska män är i allmänhet mycket galanta. När jag semestrar i Finland kan jag ofta bli gränslöst irriterad på alla dessa erbarmligt klumpiga och ouppmärksamma finländska män, som låter mig baxa upp mina tunga väskor på hyllan i tågkupén alldeles själv, Det skulle aldrig ske i Ryssland, där någon plikttrogen gentleman alltid kommer rusande till undsättning. En sådan gärning räknas för övrigt inte ens som galant, det är en självklarhet på samma sätt som det är självklart att barn och unga stiger upp och erbjuder åldringar plats i bussen. De sociala koderna är starka, och som utlänning fostras man snabbt in i dem på ett sätt som gör att de nordiska länderna plötsligt kan kännas närmast barbariska.”

I den andra boken Sedan jag kom till Moskva tar Laurén visserligen också fasta på olika saker i den ryska kulturen och umgänget, men det får en starkt underordnad roll. I mitt tycke kunde kulissen till den här boken finnas var som helst i världen. Det som Laurén berättar om i huvudsak  är de olika manliga bekantskaper hon haft under åren i Moskva. Hon är den inbitna singelkvinnan som blir bjuden på middagar och dater, men som ofta tvingas konstatera att mannen i fråga endast är intresserad av vänskap, av att umgås med någon  som är kvick i repliken och allmänbildad. Laurén talar om vikten av att ”underhålla bekantskaper”, dvs hålla dem vid liv ifall det eventuellt -- mot förmodan -  skulle kunna utvecklas till något mer än vänskap. Mot slutet av boken känner jag att mitt frågetecken växer sig allt större -- Är det faktiskt möjligt att bygga upp en bok kring berättelser om rätt ytliga manliga bekantskaper, och på hela 155 sidor? Ja, tydligen är det ju det och också att få ett stort förlag att trycka den.

För ett par veckor sedan utkom Fotoklickarnas bok Nykarleby 365. Den blir garanterat en av årets favoritjulklappar bland nykarlebyborna! Under 365 dagar har  fotograferna fotograferat runtom i Nykarleby. Startskottet gick midsommaren 2010, första fotot är naturskönt och stämningsfullt; fiske vid Bredkangan i Jeppo, fotat av Barbro Julin. Varje foto är försett med datum och en kort beskrivande text samt fotografens namn. Det som jag själv uppskattar med boken är att innehållet är så mångsidigt. Det är faktiskt Nykarleby som finns mellan de här pärmarna. Foton finns från företag, föreningsliv, idrott, djur, landsbygd, småstaden, många foton med människor i olika situationer, olika evenemang, vackra naturbilder m.m.,  m.m.  Jag ägnade en god stund åt att försöka hitta ”den felande länken”, vad det kan vara som fattas, men nej -- jag kom inte på någonting alls. Det här är verkligen Nykarleby för mig. Och då bör man betona att det faktiskt är frågan om hela kommunen, inte enbart några kvarter runt torget. Jag har många favoritfoton i boken, uppslaget med frisörskan Saga och bagaren Andreas är ögonblicksbilder ur vardagen tagna helt vanliga dagar i november 2010. Fotona håller hög kvalitet  och själva boken är också fint utformad och i tilltalande fyrkantigt format. Den finns att köpa via Fotoklickarna, på Herlers Bokhandel, R-kiosken eller bankerna i Nykarleby.

Fotograferna är Ellinor Westerlund, Ove Lillas, Maria Nybacka, Evelina Lindell, Susanne Sandin, Anders Wingren, Fredrik Smeds, Lina Karlström, Barbro Julin, Ulla Linder, Johanna Åman, Lina Ede, Sandra Neuman, Bengt Gästgivars, Linda Sundvik och Kenneth Frostdahl.

För några dagar sedan kom en kollega med några böcker som han tyckte jag kunde (borde?) läsa. Däribland En god Havanna -- besläktat skriven av Susanne Ringell.  Såväl boken som författaren var en ny bekantskap. Jag påmåfåöppnade boken och det sa klick! Klick, klick och jag var förälskad. Ordkonst i ordets rätta bemärkelse. Med hjälp av orden, de finlandssvenska, som redan finns och de som hon uppfinner -- målar hon tavla efter tavla. Boken består av korta berättelser, mest handlar det om personligheter men också fenomen, händelser, minnen, släkthistorier.

Berättelsen som råkade falla mig i famnen när jag öppnade boken var På bron och de första raderna lyder: Att rensa bär är på något sätt evigt. Kvinnoevigt. Det är inte bara det att det tar lång tid, det är själva ställningen man intar och arten av saktmodig sysselsättning.

I boken finns så mycket att känna igen sig i. Oväsentligheter kan tyckas. Pinsamheter kanske. Sanningar rentav?! Kanske är det finlandssvenskheten, potatisåkern, släktenärvärstmentaliteten som tilltalar? Vad jag vet är att jag sysselsätter mig med att bonga nya ord under läsningen; asfaltsrygg, barnen som barfotaskuttar, meningsfullhetsminnande verksamhet, fegfundera, små överalltfötter…

I boken får vi bland annat träffa tvillingarna Ulrike och Marike som ville siamiseras, Birgitta Buljong som sysslar med salmonella på ett stort institut, Moster Emilia som är svag för blottare och Klara som ber: Gud som haver barnen kär, beskydda mig från den jag är.

Boken utkom år 2006 på Söderströms förlag, är liten till formatet och 121 sidor lång. Boken är lättläst, men ta dig tid att tänka efter  mellan varven, stanna upp och smaka på handlingen. Det finns en hel del livsnyttigheter att ta till sig från de till synes oförargliga berättelserna.

När rökringarna efter En god Havanna skingras så finns känslan kvar. Känslan  av att ha fått ta del av ett unikt Ringellhantverk.

Det har knappast undgått någon litteraturintresserad att det blev poeten Tomas Tranströmer som blev årets Nobelpristagare i litteratur! Han har skrivit en av mina absoluta favoritdikter, Romanska bågar. Om du inte tänker gå och låna någon av hans böcker eller köpa en egen från närmaste bokhandel -- läs i alla fall den här dikten (och tänker du skaffa en bok -- läs den ändå )

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Nordkorea eller Demokratiska folkrepubliken Korea är ett av världens mest slutna länder. Det är svårt att som utlänning komma in i landet. Om man mot förmodan lyckas ordna med alla papper så är ”gruppresa” enda alternativet. En gruppresa kan dock också bestå av endast en eller två personer. Under hela vistelsen har du två guider och en chaufför med dig. De bestämmer vart du får åka och vad du får fotografera. Du får aldrig gå ut från hotellet på egen hand. Din mobiltelefon beslagtas vid gränsen. Det här är en orsak till att vi vet så väldigt litet om Nordkorea!

Barbara Demick är en amerikansk journalist och författare. År 2001 flyttade hon till Seoul som korrespondent för Los Angeles Times, med uppdrag att rapportera från både Syd- och Nordkorea. I Sydkorea började hon tala med avhoppare från Nordkorea för att skapa sig en bild av landet och förhållandena där. För att få en mer sammanhängande bild av ett specifikt område i Nordkorea började hon främst söka upp människor från en och samma plats, staden Chongjin i landets nordligaste del. Boken bygger på de samtal hon haft med nordkoreanska avhoppare under sju års tid.

Det är i huvudsak sex olika personers öden vi får följa i boken. Det är genom deras ögon och berättelser vi får en inblick i dagens Nordkorea. Fastän boken bygger på enskilda samtal har Demick lyckats göra en helhet av berättelserna och som en röd tråd genom boken går vänskapen och kärleken mellan paret Mi Ran och Jun Sang. Boktiteln härrör från en av de propagandaskyltar som finns överallt i landet:

”Länge leve Kim Il Sung.
Kim Jong Il, 2000-talets sol.
Låt oss leva på vårt eget sätt.
Vi ska göra som partiet säger.
Vi har inget att avundas här i världen.”

Boken har i år kommit ut på svenska från förlaget Natur & Kultur i Sverige. Den svenska översättningen är gjord av Emeli André och Camilla Jacobsson. Mera info om författaren och boken hittar du på hemsidan www.nothingtoenvy.com

Juche ideologin, som Kim Il Sung ”uppfann” betyder kortfattat att man ska förlita sig enbart på egna resurser. Juche betyder självtillit eller självförsörjande. Jag går inte här in på Koreakriget och USA:s och Sovjetunionens roll i händelserna i området, för den som vill läsa på om det finns mycket info på webben. Sovjetunionens fall innebar dock att bland annat oljeförsörjningen till Nordkorea upphörde. Det här hade stora konsekvenser för landet och invånarna. Verksamheten i industrierna avvecklades i takt med att elförsörjningen blev lidande. Man försökte i början hitta på andra arbetsuppgifter åt arbetstagarna; sopa golven, polera maskinerna,  samla metallskrot i havet, samla in hundbajs för gödning m.m. För att arbetarna skulle få sina matkuponger måste de befinna sig på arbetsplatsen. Så småningom uteblev lönerna och matransonerna blev mindre och mindre för att sedan helt upphöra.

De minst sagt eländiga förhållandena i landet blir kusligt verkliga genom berättelserna vi får ta del av. Det som kanske gör att det känns ännu mera obehagligt är att vi talar om nutid, 1990-2000-talet. Enligt en rapport från 2006 är 40% av barnen undernärda. Två miljoner av landets befolkning dog under den värsta svältperioden  i mitten av 90-talet. En av avhopparna konstaterar krasst att efter att så många dött blev det litet bättre, maten räckte helt enkelt bättre till åt de som var kvar. Först dog de riktigt små och de riktigt gamla, sen kröp det både upp och ner i åldrarna. Idag är invånarantalet i Nordkorea drygt 22 miljoner.

Mi Ran som arbetade som förskollärare berättar att det för skolbarnens del oftast följde ett visst mönster: ”Först kunde familjen inte skicka med sin vedkvot, sedan försvann lunchlådan, sedan slutade barnet att ta del av lektionerna och sov sig igenom rasterna för att till slut inte alls komma till skolan. På tre år sjönk antalet elever på förskolan från femtio till femton.”

I Nordkorea finns ett skilt begrepp för de mängder av föräldralösa barn som driver runt, oftast kring tågstationer eller marknadsplatser: kochebi ”vandrande svalor”. De håller ihop för att överleva, stjäl mat om det bara är möjligt, röker cigarettfimpar för att döva hungern, flockas som duvor för att leta efter smulor. En orsak till att barnen lämnades vind för våg var att föräldrarna hade åkt iväg för att leta efter jobb eller mat, men en annan förklaring till de många både hem- och föräldralösa barnen är att familjerna prioriterade barnen när matbristen var ett faktum. Det innebar oftast att alla andra i familjen dog i svält och barnen blev kvar -- ensamma.

I boken berättas också om det omfattande angiverisystem som finns uppbyggt i landet. Att aldrig kunna lita på någon, att alltid tänka på vad man säger.  I Nordkorea finns mängder av fängelser av olika slag, allt från lokala häkten till ökända arbetsläger och stora fängelseområden. Man uppskattar att ca 200 000 personer befinner sig i olika slag av arbetsläger. Om en person grips för något som betraktas som en allvarlig förseelse, så straffas även släktingar i tre generationer. Om du sätts i fängelse betyder det oftast att dina barn och dina föräldrar också straffas, din maka/make har möjlighet att klara sig eftersom ni inte har blodsband och hon/han därför inte har det ”orena blodet”.

Vi får också läsa om tvivlet som föds bland personerna som vi får följa. Tvivlet på systemet. Tvivlet på att Nordkorea är den bästa av alla nationer. Och naturligtvis får vi ta del av de riskfyllda färderna för att ta sig ur landet. Barbara Demick lyckas skriva om den vanliga människans liv i Nordkorea, där varje enskild individ förväntas bidra till statens välmående, men där samtidigt ett människoliv är så otroligt litet värt.

Boken är en obehaglig nutidsskildring. Obehaglig, men nödvändig att ta till sig. Ytterst få av oss vet vad svält innebär och vad det kan göra med människan. Vi vet knappt vad hunger är.